Åsa-lärare om dansuppdraget: "Jättehäftigt"
”Världsklass.” ”Stort, starkt, vackert.” ”Imponerande.” Lovorden haglade när danskompaniet Cullberg i november framförde ”While in Battle I’m Free, Never Free to Rest”. Bland streetdanceproffsen på scenen: Åsas lärare Afra Hosseini Kaladjahi.
Afra (i centrum) var en av 24 dansare i föreställningen. Foto: Cullberg Press
Plötsligt en höstdag var hon borta från skolan. ”Tjänstledig”, sa någon. ”Dansar i nån uppsättning”, sa någon annan.
Sedan början på december är Afra Hosseini Kaladjahi tillbaka igen på jobbet som samordnare för streetdancekursen. Det hon ägnat två månader åt visar sig inte ha varit bara ”nån uppsättning”.
Hon ingick i ensemblen till en hyllad dansföreställning av Cullberg, det aktade danskompaniet som en gång grundades av dansösen och världskoreografen Birgit Cullberg.
– Det var jättehäftigt och en bra erfarenhet att ha i cv:t, säger Afra.
För ”While in Battle I’m Free, Never Free to Rest” bjöd danskompaniet in den norsk-iranske koreografen Hoosan Sharifi. De 14 Cullbergdansarna på scenen förstärktes med tio streetdansare som inför audition var 200. Afra blev en av de få utvalda.
– Det var jättekul att jobba med så många människor på scenen, det är sällan det finns resurser till en så stor uppsättning. Vi streetdansare är så vana vid att vara våra egna koreografer, administratörer, producenter och göra våra turnéer själva. Så det var häftigt att jobba med ett kompani som har en färdig struktur med folk som sköter alla de bitarna. Då får man hålla på med det man ska hålla på med: dansa.
Efter en och en halv månads repetitioner visades föreställningen för skolpublik på Riksteatern och under sex kvällar för en välfylld Orionteater i Stockholm. Recensionerna var väldigt positiva. ”Världsklass”, skrev till exempel Aftonbladet.
Förutom dansarna med sina skilda bakgrunder, medverkade tre poeter, en musiker och en DJ som mixade hiphop-beats med traditionell persisk, arabisk och kurdisk musik.
Koreografen Sharifi ville skapa en intensiv upplevelse där individuell kamp formas till ett kollektiv. Föreställningen kan ses som en hyllning till dansen och styrkan som uppstår i mötet mellan olika människor och erfarenheter.
Det var spännande och frigörande att få gå utanför ramarna i den improviserade föreställningen, beskriver Afra.
– Vi hade ett manus som ram, men hela föreställningen var improviserad. Man tryckte på ”play” och visste sedan inte vad som skulle hända under de kommande två timmarna. Det var nytt för mig att arbeta med en koreograf som står utanför dansarna på scenen. Och det var kul att vara ett redskap för någon annans vision.
Afra beskriver sin medverkan i projektet som väldigt frigörande.
– Det var spännande att gå utanför ramarna jag är van vid och möta dansare med andra drivkrafter för rörelse. Jag hoppas få göra fler sådana här saker, att jobba med kompanier men också få göra fler föreställningar i den sceniska världen generellt.
Det är inte omöjligt att så blir fallet.
– Det pratas faktiskt om en turné för föreställningen, så vi får se, säger hon.