Lovordar stödet hon fått på Åsas skrivarkurs
Kursbeskrivningen för Skriva bok – från ax till limpa lät kaxig, som gjord för någon med hennes pannben. Så hon sökte – och träffade helt rätt. Ett år senare kan Vilja Schröder Slagbrand snart sätta en bock på sin bucket list: att ha skrivit en egen roman.
Vilja är en av de 15 deltagarna i Åsa folkhögskolas skrivarkurs som nu har bara dagar kvar till ”deadline”. När kursen tar slut i december, har de under ett helt år jobbat mot målet att slutföra en egen bok. Att ha den riktpunkten var ett av skälen till att Vilja sökte sig till kursen.
– Jag tyckte att det lät lite kaxigt med en deadline. Sådant fastnar jag för. ”Bygg din egen båt på ett år” och så. Men att skriva är vad jag vill göra nu!
På Åsas skrivarkurs möts en brokig skara människor i olika åldrar, alla med skilda erfarenheter och mål för sina författarambitioner. Viljas skrivklåda har sitt ursprung i dagböckernas värld.
– Att skriva är ett skönt sätt att rensa huvudet på. Utöver dagböckerna hade jag inte skrivit mycket mer än ett bidrag till en novelltävling innan jag började kursen. Det är ju inte så länge sedan jag tog studenten, så någon vana att skriva längre text hade jag inte utvecklat.
Hon pluggade i Spanien när suget efter en skrivarkurs kom. Därför var det en distanskurs hon såg framför sig, helst en som stack ut lite från mängden.
– Jag hänger mycket på folkhögskola.nu och sökte bland distanskurserna där. Jag har läs- och stavsvårigheter, så jag trodde först att det var Åsö vuxenutbildning som höll kursen. Jag har gått högstadiet i de lokalerna, så jag tänkte ”sitter folk där och skriver?!? Det ser ju ut som ett fängelse!”. När jag insåg att kursen var på Åsa var det mer som jag föreställer mig en folkhögskola.
Vilja påbörjade kursen i Spanien. Under hösten har hon fortsatt arbeta som elevresurs på ett högstadium hemma i Stockholm parallellt med skrivandet på 50 procent. Trots att mötena med kurskamraterna och läraren Axel Hellby huvudsakligen varit digitala, känner hon ingen brist på social gemenskap kring studierna.
– Det är jättekul när vi börjar klockan åtta, sätter oss och skriver och sedan har responsmöte! Den sociala gemenskapen förstärktes, tycker jag, när det var närträff på Åsa. Det var så mysigt att vakna till ljudet av kurskamrater som snackade i köket och frågade om jag ville ha kaffe när jag kom upp.
Mycket tid och kraft under läsåret har lagts på att öva förmågan att ge och ta textrespons. Genom den processen och att skriva lite varje dag, har Vilja fått en klarare bild av vad det innebär att skriva och vilka krav som är realistiska att ställa på sig själv.
– Jag har lättare nu för att vara nöjd i stunden. Jag har också lärt mig att vara nöjd med att åstadkomma kvantitet och inte hela tiden tänka kvalitet; att acceptera att det inte alltid blir bra första gången. Det är bättre att skriva dåligt än att inte skriva alls.
Med mindre än två veckor till kursslut, är Vilja och hennes skrivarkamrater inne i ett intensivt skede. Kommer de att nå kursens mål med en färdig bok? Vilja medger att hon just nu är ”superstressad”. Mycket återstår fortfarande, inte minst av redigeringsarbetet.
– Mitt längsta kapitel är på 18 sidor. Det måste jag verkligen korta ner! Men jag är stressad på ett bra sätt. Det känns kul!
Vilja påbörjade kursen med en tydlig grundidé om vad hon ville skriva. Den har hon hållit fast vid, även om den har utvecklats och omformats under kursens gång.
Hon är mycket nöjd med det stöd hon fått i skrivandet och hur hon kunnat anpassa kursen till sina behov.
– Jag har svårt att koncentrera mig och tycker att jag fått ett bra stöd av min lärare Axel. Han har varit väldigt inlyssnande och tagit till sig vad jag behövt hjälp med. Han gjorde redan från början klart att det till exempel inte var så petigt med språket. Skit i det, sa Axel, vi tar det sen.
Romanen som Vilja arbetar med är i skrivande stund uppe i åtta kapitel. Hon beskriver den som en uppväxthistoria med satiriska inslag.
– Ja, jag vill gärna att den ska vara lite rolig – vilket kan vara ganska svårt, har jag upptäckt. En av mina favoritböcker är Garp och hans värld. Den lyckas verkligen vara komisk.
Många som väljer att gå en skrivarkurs drivs av en passionerad om än svårgreppbar dröm om att bli en “riktig” författare, att ha det som sitt yrke. Vilja är inte säker på att det vore något för henne. ”Jag är ju bara 21!”, påpekar hon.
– Jag är väldigt bestämd, har mycket pannben. Jag blir galen av att göra samma sak hela tiden och vill därför prova på många olika saker som jag tycker är roliga. Skriva bok-kursen på Åsa skulle jag dock kunna gå kvar på för alltid! utbrister hon.
För att läsa mer om Åsas kurs Skriva bok – från ax till limpa, klicka här.