Varm hälsning från före detta deltagare
Denna vecka har vi firat Alla hjärtans dag. Vad passar då bättre än en kärleksförklaring till Åsa?! Den kom nyligen till oss i ett brev från Ashraf Manassra.
Ashraf gick Allmän kurs – svenska som andraspråk, Allmän kurs och Vårdbiträdeskursen för ett par år sedan. Här minns han möjligheterna skolan gav honom:
”När alla dörrar stängdes framför mitt ansikte på den tiden jag var i Sverige gick livet mot en långsam död. Livet var en frusen tid, precis som på vintern, och kallt runt omkring. Då inser man väl att livet är meningslöst. Ja, det finns ingen mening.
Bli inte förvånad över dessa ord. De är hårda på ett sätt för att inga ord kan beskriva hur extremt jag menar.
Plötsligt knackade jag på sista dörren i Sverige, och var säker på svaret: ”Tyvärr kan vi inte hjälpa dig eftersom du inte har det svenska personnumret”.
Jag gick till Åsa folkhögskola och pratade med en anställd där. Hon hette Susanne. Jag förklarade för henne hur min situation var och att jag inte har några svenska dokument. Jag är bara en flykting som försöker integreras i det svenska samhället på något sätt, och jag förklarade det för henne.
Hennes svar kom som en blixt. Hon sa att här bryr vi oss inte om vem du är och vad du är och vad du har för bakgrund eller religion. Vi agerar bara som människor. Jag ville inte förlänga samtalet. Jag hade fått ett provdatum!
Jag kom ut väldigt glad från skolan och berättade för mig själv om denna vackra överraskning. Plötsligt kom jag ihåg att det bara var en intervju, och i slutänden är det här bara prat, och efter provet kommer de naturligtvis att ta dem som har dokumenten och de kommer inte att bry sig om mig.
Testdatumet kom. Jag gick till skolan och var väldigt orolig, inte lika mycket för provet som för hur det skulle gå efteråt. Provet var med två lärare, Annina och Anita. Dessa lärare var mycket vänliga och respektfulla. Efter ett kort samtal sa de till mig att jag fick vänta och att beslutet skulle skickas till mig per post.
Jag lämnade skolan och tittade på dess klassrum där eleverna pluggade, skrattade och lekte. Jag sa till mig själv:
Är det möjligt för mig att vara här bland dessa elever och känna som de känner nu?
Jag lämnade skolan och gick hem och väntade på detta sista hopp. Väntan var mycket svår. Efter en period som inte översteg två veckor fick jag posten från skolan. Jag tog tag i brevet och var väldigt tveksam till att öppna det.
Till slut öppnade jag meddelandet och efter att ha läst det föll mina tårar och jag började gråta. Orden i brevet var en chock eller en dröm. Ja, för första gången på fem år i Sverige, det första brevet jag fick, blev jag antagen som elev på skolan.
Så underbart detta meddelande var, det fick mig att komma tillbaka till livet.
Jag började studera på Åsa folkhögskola och det var verkligen en skola där all personal är underbar. Jag hade en skola, ett hem, vänner och allt var vackert och underbart i den här skolan. Jag och alla mina ord kan inte beskriva den här skolan.
Tack till er alla, utan undantag, tack till alla som fick mig att känna mig som en människa, tack till alla som var min lärare, till min assistent.
Tack till: Daniel Berton, Lena Rosén Schlaug, Annina Äikäs, Monica Andersson Seger, Sussanne ”Tussa” Eriksson, Axel Hellby, Mikael Rydholm, Anita Eriksson, Charlotte Lindgren, Tamara Yaromenak, Catarina Salomonsson, Susanne Holmgren, Morgan Hammarlund, Charlotte Kvarnhem, Hubert Hanson, Marcus Enqvist, Jon Karlsson.
Tack, Åsa folkhögskola.
Med vänlig hälsning
Ashraf Manassra”